Barnstress

Först vill jag starta med att säga att jag älskar barn. Naturligtvis allra mest mina egna.

Äldsta barnet har läs- & skrivsvårighet, hon är tonåring nu och har flyttat till eget boende under veckorna för att vara nära skola/intresse. För hennes skull hjälper vi till med mat, körningar, möten med skolan etc. När det händer något är det mer prat etc.

Nästa är en son med ADHD. Han går på högstadiet och har nu mognat och hanterar nu sin situation riktigt bra. Här gäller det i första hand att planerara, hålla koll på tider och påminna om läxor och liknande.

Den yngsta har haft stora problem och har haft det riktigt tufft. Denna tjej är mitt bonusbarn så jag är inte vårdnadshavare. Trots det är det jag som har mest erfarenhet och kan nog vara tuffast av oss fyra föräldrar. Vi har fightats med skola & sjukvård i snart 2 år om utredning (Läs: de har fightats med stöd och push av mig som redan har varit med om detta en gång, då fightades jag även mot deras pappa som inte ville att sonen skulle få en "stämpel"). Idag är utredningen klar. Diagnosen är svår ADHD, möjligtvis Autism spektra som inte går att utreda med så svår ADHD samt exremt låg intelligenskvot.

Denna veckan har jag varit på ett extra möte med hennes utredare, jag har blivit ringd av mamman för att hon var på väg att rymma från skolan. Den dagen satt jag i telefonen angående henne i 3 timmar. Idag var jag i stress tvungen att gå ur sängen, ner för trapporna och leta reda på en x-tra nyckel till hennes skolskåp som hon hade glömt hemma.

Dessutom kommer hon hit extra på måndagar och tisdagar efter skolan för att hon har aktiviteter som ligger nära oss.

I morse frågade mamman lilltjejen (när de hämtade nyckeln) hur hon ville ha det, och fick ett svar. Förklarade för mig att hon hade valt att inte komma hit efter skolan idag... som om det hade varit ett val?

Jag klarar inte av mig själv, mina barn varannan vecka. Jag klarar inte av mer problem och paniklösningar. Jag har redan fullt ansvar för två barn, då deras pappa är extremt inriktad på sig själv. Jag klarar inte av att ha 24/7 ansvar för denna tjej också.

Jag skulle kunna sluta svara i telefonen, sluta öppna dörren. Gömma mig i mitt lilla fängelse, men jag skulle vilja kunna välja de tillfällena som det verkligen är panik.

Åhh hur skall jag göra? Självklart vill jag ställa upp. Självklart vill jag barnens bästa. Men till gränsen att jag inte klarar mig? Var drar jag linjen?