Sorgefas

Jag har haft min diagnos i ca 1,5 år men jag försökte mörka för mig själv hur dålig jag var under en längre tid. Nu går jag hos en psykolog som talar om för mig att jag borde ta mig igenom istället för att "leka struts". Jag känner att det smärtar. Jag gråter. Jag skäller. Och jag är så otroligt trött. Jag blir arg på allt och alla. Är pessimistisk och jag unnar ingen annan någonting som jag inte kan få.

Detta är inte den Jessika jag känner igen. Och det är inte den jag vill vara. Men jag har börjat köpa att jag kanske måste få vara lite såhär också, i alla fall nu. Kunna klaga på att jag inte mår bra. Få vara den tråkiga och den pessimistiska ibland. Även om de som känner mig bäst biter ifrån och säger att jag får skärpa mig.

De vet inte hur det är att vara i mina skor. Att sakna kontakt, att sakna att vara social, att sakna att ta en promenad, att sakna att hitta på saker. Bara på grund av att man har ont, inte klarar det och att man inte orkar. Ibland även för rädslan att det skall göra min situation ännu värre och att jag inte vet vad jag klarar just för stunden. Testa på att vara i den situationen och veta att det kanske är för alltid. Det var någon som sa att de hellre hade haft cancer än ME, då förstår man att det inte är så lätt att smälta.

Hur känner ni andra som läser detta? Är ni i en sorgefas? Har ni gått igenom den? Eller leker ni kanske fortfarande struts? :)