Nere

Funderade lite på om jag skulle skriva ett inlägg idag. Vanligtvis brukar jag inte kunna skriva någonting när jag känner mig nere. Vill inte ventilera, vill inte klaga, det känns som om det är så långt från den Jessika som jag är och som jag vill vara. Men om jag skall våga att ha detta forum för att kunna få ut min tankar och funderingar så borde det vara i bra liksom i dåliga stunder. I dag känns det mest dåligt.

I helgen var det påsk. Orkade inte ens njuta av familjen som jag brukar. Allt känns som måsten och jag blir så otroligt trött och får så mycket smärta. Av ingenting. Det känns som om jag är otacksam. Otacksam för de som ställer upp, för de som hjälper mig och för de som vill ha med mig fast jag inte ens är glad.

Jag har nu satt ett mål: Att komma till en plats där jag åtminstone kan vara glad för stunden. Glad fast jag har ont och fast jag vet att jag kommer bli helt utmattad av en aktivitet. De stunderna kanske inte kan komma så ofta som förr men jag vill åtminstone njuta när jag har dem. Eller kanske bara av att jag ligger i soffan och har ett förtroligt samtal med ett av barnen.

För att komma dit tänker jag att jag måste acceptera att jag inte kan stånga mig blodig längre, att jag inte kan göra saker utöver min egen kapacitet längre. Dvs hitta mitt kapacitets tak och hålla mig därunder. Det låter lätt tänker ni, men det är inte så enkelt. Jag vill så mycket, jag har så många tankar och jag är otroligt envis. Nu måste jag skära av delar av det som jag tycker definierar mig själv.

Återkommer!