Dagen då allt går mot mig

Idag vaknade jag och var helt slut. Gick upp, tog mitt bad men orkade inte ens äta frukost. Gick till soffan och vilade.

När det hade gått några timmar klarade jag av att gå upp och göra ett födelsedagskort som jag lovat att göra (vilket är något av det bästa jag vet).

Efter det säckade jag ihop i soffan igen. Timmarna flöt iväg.

När telefonen ringer. Försäkringskassan. Jag hoppades att mitt besked redan skulle vara klart för några veckor sedan och jag har haft kontinuerlig kontakt med min handläggare som har försäkrat mig om att det inte var så långt kvar.


Nu ringde hon för att säga att de uppgifterna som jag kommit in med har gjort att de måste backa processen. Hon kan inte säga mer men handläggaren för min sjukpenninggrundandeinkomst måste ta en titt till. Eftersom jag inte har sjukskrivit mig direkt utan kämpat på och hoppats att jag snart skall klara av att jobba mer får jag nu antagligen bakslag redan på den sjukpenninggrundandeinkomsten (har eget företag som jag inte har någon inkomst i den sista tiden). Sedan har jag visat att jag kan jobba mer än 25% vilket innebär att om jag nu får positivt besked av den andra handläggaren kommer denna handläggaren inte att ge mig mer än 50% om ens det (jag har i snitt arbetat 10 timmar i veckan men vissa veckor har jag arbetat 11 och 12 timmar och en enda dag precis i början har jag arbetat en heldag (7,5 timmar). Detta pga av att jag inte har någon kunskap om att systemet är så hårt och så idiotiskt. Jag grät i telefonen, jag grät efteråt. Nu har det gått 3 timmar sedan telefonsamtalet och jag kan fortfarande inte fatta vad som sker.

Kommer jag inte få sjukpenning? Vi kommer inte att klara oss!

Allt detta och jag är bara helt färdig. Kan inte ens fokusera tankarna. Planlöst surfande. Måste jag kämpa för allt? Kan inte bara någonting ske lite smidigt någon gång. Jag orkar inte.

Mitt i detta samtal så säger min handläggare också: Gör inte din läkare någonting? Nej, det gör han inte. Han vet inte heller vad man skall göra. Jag får kämpa där med. Ta med mig papper på vad ME är, fråga honom om olika diagnoser och tester som kan göras extra. Känns som att det är jag som har hans jobb. Har aldrig varit så här dålig i mitt liv och då måste jag vara samlad, vara tydlig och konstruktiv och ta reda på fakta och kunna alla andras jobb. Det bara snurrar i hjärnan.

Jag orkar inte.