Ensam - Vald eller påtvingad

Att vara ensam, speciellt i sitt eget hem har för mig under väldigt många år varit lyx. Jag satte mig med en kopp te och målade eller läste en bok med en filt över mig i soffan. Ibland kunde jag välja att umgås med de som jag inte annars hann med.

Nu väljer jag ensamheten av en helt annan orsak. Att jag inte orkar med. Att jag inte klarar av ljud och andra människor.

Numera behöver jag vara ensam ca 23 timmar / dygn.

Nu är det ingen lyx längre. Jag saknar alla, även de som jag förskjuter för att jag inte klarar av dem. Jag saknar att vara själv och inte orka göra en kopp te. Jag saknar att kunna ta upp blocket och pennan och fortfarande kunna orka skapa något efter det.

Jag skickar iväg sambo och barn på uppdrag och utflykter men saknar dem så fort de är borta. Jag vill också följa med. Är så avundsjuk. Vill också uppleva, njuta av väder och vind, vill vara delaktig.

Försöker tänka att jag måste vara storsint och älska att åtminstone några i familjen som får en mysig stund. Men i samma sekund brister jag ut i fulgråt för att jag inte är så stark så att jag orkar glädjas åt andra - min saknad är för stor.

Ensamhet är nog en gåva när den är självvald.