Rädsla

För 13 år sedan, 2005, sökte jag för första gången för att jag var helt slut. Hade och kunde inte återfå energi. Detta var antagligen på något sätt startskotten på min ME.

Sedan dess har jag haft lite bättre perioder och lite sämre. Men för ca 3 år sedan gick det snabbare och snabbare utför.

Jag har skrivit om detta innan men jag tror att jag har kommit på varför det känns som om den nedåtgående spiralen har accelererat.

När jag hade ett fullt fungerande liv och jag tog bort 10% så var det inte så märkbart. Jag kunde inte springa, jag kunde inte hålla alla trådar som jag kunde innan. Men livet var fortfarande fullt och jag kunde göra mer än många andra människor. Jag har alltid varit en aktiv och social person och kunde dölja att jag ibland bara var tvungen att stänga in mig och vila.

Jag tror dock att jag alltid har pressat mig. Pressat mig till att göra det jag har velat och pressat mig till att göra det som jag alltid trott varit ett tvång. Och jag är en person som vill mycket.

Detta har gjort att jag konstant har gått över mina gränser. Pressat mig för att jag trott att det kommer att göra mitt liv bättre, kommer få mig att må bra.

Tänk om sjukvården redan då hade sett varningsflagg och stoppat mitt envetna jag. Sagt till mig vad jag riskerar. Undrar om jag hade lyssnat?

Idag har jag inte kvar nästan någonting av vad jag har haft. Jag ligger mestadels. Orkar vara uppe några minuter i taget. Om jag pressar mig, vilket jag fortfarande gör kan jag ibland orka mer. Men det ger ju sitt straff.

Ibland hör jag att man inte får vara rädd. Man kan inte sluta leva för att man inte vågar. Men jag ÄR rädd. Rädd för att förlora det lilla som jag har kvar. Nu finns det inga marginaler att ta ifrån längre.

Tänk om man kunde ventilera en rädsla med de som är närmast. Få någon att förstå att jag inte vill förlora min förmåga att sätta på mig kläder själv. Eller att kunna äta mat. Vem av de friska skulle förstå en sådan rädsla?