Undersökningar, undersökningar, undersökningar....

Nu när min familj har sett mig bli värre och värre så har de bestämt att jag skall åka till Tyskland för att få en Second Opinion hos en Neurolog.

Det är ju naturligtvis bra att ta prover, undersöka och upptäcka vad som ÄR fel på mig och i så fall om man kan göra någonting åt det.

Jag är dock helt säker på att jag har ME (har också diagnosen sedan ca 2år) och vet inte om det finns så mycket man kan göra mer än att symptomlindra och vara duktig på pacing. (vilket jag har låååångt kvar till).

Jag måste fortfarande visa att jag vill göra allt för att bli bättre (eller åtminstone inte bli sämre). Detta gäller i relation till min läkare, till min psykolog (som har avskrivit mig), min sjukgymnast (som har avskrivit mig), försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Nu även i relation till min egen familj och min släkt.

Jag borde vara tacksam men det går inte alls ihop med mitt mål att bli bättre på pacing. Jag känner mig som en nickerdocka som bara följer med strömmen och gör allt som alla säger till mig att göra.

Nu är jag livrädd för att resa hela vägen till Berlin och att bo hos släktingar och att gå till en läkare där jag skall förklara mig på tyska. Det kommer att vara så dränerande.

Jag vet att detta inte kommer att vara bra för mig. Jag tror dessutom att det inte kommer att påvisa något nytt (det vill säga inte visa på något fel).

Jag vet dock att det är bra för min familj att faktiskt se hur jobbigt det är för mig, att se att det är fysiska symptom och att jag inte leker sjuk.

Jag önskar dock att jag bara kunde bli trodd. Att jag inte behöver bevisa, ta mer prover, testa något annat, göra detta etc.

Så att jag kunde fokusera på det jag tror på. Jobba på att bara stoppa den nedåtgående trenden.