Ett slut

Nyheten att vår ME-syster Anne valt att sluta sitt liv tog mig hårt.

Hennes egen text kan ni läsa här:

Hon var en stark kvinna som kämpade för sig själv och sitt liv, men även för oss som grupp. Hon hade trots sin egen hemska situation alltid ett vänligt ord för oss andra och hon hjälpte många av oss med kunskap och information.

Jag relaterade till henne.

Kanske är det därför jag tycker att detta är så jobbigt.

Hon valde/ tvingades välja en lösning, en dörr som jag inte ens vågat glipa på.

Så starkt, så svagt, så fel, så rätt. Jag förstår verkligen och ändå inte.

Kanske är det att en del av mig förstår som sätter sådan skräck i mig.

Om jag släpper fram dessa tankar och alla känslor är jag rädd att drunkna. Att famla runt i ett oändligt mörker utan att hitta ljuset.

Jag vill hedra henne, hennes liv, med att ta över stafettpinnen och fortsätta kämpa, sprida kunskap och information och lite ljus i mörkret för oss med ME.

- skall bara hitta ytan först.