Ett fängelse med fysisk och psykisk tortyr

Jag har blivit inlåst i mitt hem, oftast på 2x1m2 (sängen eller soffan).

Med fysisk tortyr -ibland har jag så ont så att jag biter ihop käkarna och tårarna rinner, och det finns inget att göra än att vänta ut det. Oftast är det "bara" på en nivå så att jag inte vet hur jag skall ligga för att hålla det flesta symptom på en så låg nivå som möjligt. Detta trots att jag äter 13 smärtabletter om dagen. Jag tar på mjuka enkla kläder, borstar t.ex. inte tänderna och måste gå på toa vid samma tillfälle som jag tar något att äta (för de 5 metrarna kan jag inte göra för ofta).

Den psykiska tortyren är värst. Jag tänker att jag vill jobba - men kan inte. Jag vill inte bara ordna basbehovet för mina barn utan fostra, stötta och hjälpa dem (inte ens basbehovet klarar jag), jag vill umgås med mina fina vänner och min familj, jag vill kunna lära mig mer om min sjukdom och vinna mina egna fighter (känna igen mig själv). Men det går inte. När jag ser det fina vädret vill jag gå en promenad, njuta av solen. Men det går inte. Andra får, men inte jag.

Varje gång någon frågar om jag vill hitta på någonting så måste jag säga nej. Inte för att jag inte vill utan för att min sjukdom stoppar mig. Varje gång jag ser uppdateringar på sociala media eller liknande skär en kniv i mitt bröst. Jag VILL också. När jag är "tvungen" att låta sambon ha ett någorlunda normalt liv och jag bara vill skrika "stanna här och håll om mig".

Varför har jag fått detta straff? Är inte detta förbjudet enligt lag i Sverige? De som har begått grova brott och får fängelse i Sverige har det mycket bättre än jag.