Torka tårar

Jag är en tuff brud. En tjej som klarar sig själv. Envis till tusen. Lyckats med allt som jag har tagit mig för.

Nu finns inte det kvar. Känns som det bara finns ett skal kvar.

Jag kämpar för att hålla en positiv syn på livet, på situationen. Klagar inte. Tar stoiskt emot varje smäll jag "får". Gör allt för att åtminstone ha lite värdighet. Min sjukdom syns oftast inte "på mig", men känns desto mer.

Men hur skall någon kunna stå vid mig? Hur skall någon kunna trösta? Hur skall någon kunna ge mig hjälp, om jag inte öppnar upp för det?

Jag kanske måste lära mig att berätta hur jag har det, utan att bli ett "offer". Kanske måste visa att jag har det svårt utan att bli cynisk.

För ingen kan ju torka tårar som inte rinner.