Support Hotline - Strejk

Jag är först och främst mamma. Jag älskar mina barn över allt annat och de får prioritet över allt annat.

Jag har skrivit om min mammaroll innan med min sjukdom. Att den knakar i fogarna är så underdrivet. De är oroade och mår inte bra. Med min snabba förändring ser de hur jag försvinner och är rädda för att jag skall försvinna helt.

ME är en anhörig sjukdom och vad jag har sett finns det inget utarbetat stöd för de runt omkring. Jag får höra att de inte mår bra av vänner och familj. Jag kämpar för att visa mig strong, som jag alltid har gjort.

Jag har genomlevt skilsmässa där mannen bara försvann i över tre månader utan ett ord. Där jag fick plocka upp vardagen där jag var och älska mina barn för två. Jag har varit sjuk, jag har varit arbetslös, jag kämpade för att stanna i ett hus som absolut inte var mitt val för att mina barn skulle ha en trygg, stabil plats trots att det var långt över min budget. Jag har varit på varje föräldramöte, utvecklingssamtal, brukarmöte och varit engagerad i sportklubbarna där mina barn var. Jag har älskar dem (för mycket enligt vissa) och jag har stöttat deras drömmar. Jag har varit det barnet som inte krävt hjälp från föräldrar, tror de har passat mina barn totalt ca 10 gånger och endast en gång över natten. Uppe på detta har jag haft styrkan att vara stark, för mina barn och för alla andra runt mig.

Jag tänker när jag blev lämnad i en lerig lång uppförsbacke med all packning och två små barn som inte ens klarade att gå upp själva (jag själv klarade det knappt) av min manliga vän för att hans dotter fick ett spel (hon var äldst av de tre barnen). Eller när jag gick med mina två och en tjejkompis med ett barn och mina två (yngst) blev trötta (med befogenhet) och jag plockar upp ett barn på vardera axel och går vidare. Jag tror inte att någon av dem tyckte att de gjorde något fel, utan det var det jag utstrålade. Jag är lejonhonan när det kommer till mina barn. Alltid.

Nu är jag inte stark. Jag gör fel. Jag har inte något tålamod. Jag klarar inte ens att ställa mat på bordet en vanlig dag.

Men... nu tänker jag att är det inte min tur......

Mina barn har fyra föräldrar, tre om man räknar bort mig helt. Det är ju minst en förälder mer än de allra flesta barn. Borde inte det räcka? Kan inte de ta ansvaret nu? Största barnet är 17 i år, borde det inte vara dags? Kan inte vänner och familj gå till de som faktiskt har resurser att stödja barnen? Skulle man verkligen gå till en svårt cancersjuk och berätta att dennes barn mår dåligt över situationen? Hur kommer det sig att ansvaret, stödet självklart måste komma från mig?

Jag håller på att lära mig att släppa och låta de andra plocka upp. Jag strejkar.

Det ena barnet är på ett läger och han skulle ta tåget hem på söndag och jag skulle hämta honom och köra honom till nästa aktivitet. När jag får ett sms från pappan att istället för tåget så skall han åka med en kompis och mitt åtagande stod fast (även om avlämningspunkten kanske skulle ändras något). Ca en timma senare får jag ett till sms där det står att kompis skulle visst åka två dagar innan vårt barn, och nu hade pappan avbokat biljetten och det fanns inga nya att köpa. Barnet messar samtidigt och säger att då kanske pappa får hämta trots att han sa att han inte kunde (detta är mycket för lång sträcka för mig, så jag kan verkligen inte hämta). Så då svarade jag pappan bara att "barnet sa att du skulle hämta och köra då" och med en tummen upp emoji. Fick inget svar men Sååå skönt. Det var han som alltid som strulade till det, då får han lösa det. Han behöver inte ens blanda in mig :)

Nu vill jag ha tid och kraft för mys, kramar och kanske någon film tillsammans. "Måsten" får de andra ta. Jag strejkar. 24/7 online supporten tar semester!

Önska mig lycka till i mitt nya förhållningssätt!