Första resan - uppföljning

Resan blev av och det var mycket trevligt. Jag vilade hela förmiddagen på lördagen så att jag skulle orka på kvällen.

Jag orkade. Alkohol är en bra smärtmedicin för sekunden. Detta borde jag kanske inte skriva men det stämmer. Just den kvällen klarade jag mig bara för att jag inte kände hur slut jag var och hur ont jag hade. Det var ljud, det var massa intryck, nya människor och släktingar som jag inte träffat på evigheter. Det fanns ingenstans att vila raklång (vilket är det enda som kan hjälpa lite).

Är ändå så glad för att jag har gjort det.

Men… Nu har det gått över två veckor sedan jag kom tillbaka. Jag är en bruten människa. Vingarna bär mig inte alls och fastän jag visste att jag skulle få mitt ”straff” blir jag så ledsen när jag blir sämre. Jag har inte vant mig ännu.

Förra veckan var det dessutom höstlov och den minsta med minst en npf diagnos vill helst vara hemma. Hon säger att hon vill ha sovmorgon men hon sover aldrig längre än till 06,00 (med typ 5 undantag i hennes hela liv). Jag orkar inte. Detta bildar så stora konflikter hemma så det är inte klokt. Hennes Pappa (min sambo) tycker att om de äldre ”får” vara hemma så borde hon också kunna vara det. De äldre har inga alternativ (de har inte någon ”barnomsorg” samt att de är så stora så att de klarar sig själva, plus att de ofta hjälper mig också. DET är stor skillnad. Tyvärr så förstår varken hon eller hennes pappa den skillnaden.

Jag har dessutom träffat vänner hemma på en AW där jag trodde att jag kunde klara situationen som jag gjorde på resan, vilket resulterade i att jag bara blev ännu sämre och åkte ner i ett mörkt hål. Ni vet det där "vad är meningen med livet" hålet.

Nu hoppas jag att jag blir lite mindre bruten snart.


Bilden som illustrerar detta inlägget har jag gjort liksom alla de andra. Är du intresserad av att se mer av vad jag har gjort så finns lite på @fkubik på instagram eller Fkubik på facebook.