Skriket inifrån

Jag är envis. Otroligt envis. Detta har tagit mig genom livet med många vinster. Jag är inte den som ger upp.

Har nu haft mina symptom från 2005 men diagnostiserad i mars 2016. Och bara blivit sämre och sämre. Jag har trott på alla goda råd jag fått. Från vården och nära och köra. Och därför inte gett upp. Har kämpat. Har fightats. Träning är bra. Du måste röra på dig. Självklart har jag gjort mycket mer än vad jag borde. Jag kan.

Jag sa häromdagen att det är konstigt men det känns som om min smärttröskel har sänkts. Ju längre tid man har smärta desto mer borde man vänja sig. Och därmed inte bli så berörd av den.

Nu äntligen tror jag att jag har fattat. Jag har arbetat mot min kropp i alla dessa år. Jag har tvingat den göra mycket mer än vad den har möjlighet att göra. Den har först viskat lite subtilt. Sedan höjt rösten. Nu skriker den lungorna ur sig för att komma igenom denna envisa hjärna!

Nu måste jag bara få de runt mig att lyssna på samma vrålskrik om hjälp.