Självisk

Jag är mamma, sambo, barn, syster och vän. I hela mitt liv har jag försökt att hjälpa till, glädja och stötta alla andra. Självklart kommer jag på sista plats. Kommer det en ny vänskap, ny uppgift så åker jag bara längre ner på skalan. Det har fungerat hittills. Nu har jag fått en kronisk sjukdom som gör att jag måste säga nej. Måste skala av. Saken är att jag trots det går över mina begränsningar för andra. Mig-tiden/prioriteringar finns inte alls. Klart jag inte köper mitt goda kaffe om vi inte har pengar till middag. Problemet är bara att jag har ingenting kvar. Hemmet är min värld och den lilla lyx jag kan få känna är de små saker hemma. Känner mig så självisk när jag vill unna mig det minsta. När jag vill att sambo/barnen är med mig, istället för att vara med vänner och hitta på något. Känner mig avundsjuk när sambon åker ut med motorcykeln när min står orörd i förrådet för andra året i rad för att jag inte klarar det med min kropp. Bara för att min kropp strejkar har jag inte mindre önskningar och behov.

Jag vill oxå!