Sjukskriven resten av livet

Jag är sjuk, sjukare än vad tom jag själv förstår ibland. Ofta klarar jag ingenting, inte att läsa, lyssna eller titta på något. Klarar inte att få tankar färdiga. Klarar inte ljud, ljus eller intryck. Fysiskt klarar jag inte att göra det absolut vanligaste sakerna som att äta, hygien eller att gå mer än 5 meter några gånger om dagen. Klarar inte ens att hålla kroppsvärme.

Men vissa dagar blinkar min hjärna till så att jag kan lyssna på en bok eller se en film, skriva något som detta. Eller jag känner att jag har lite mer energi än normalt och klarar att gå en runda i trädgården, plantera några frön eller måla några minuter. Det är underbara dagar. 

När jag läser hur någon anser att "om man kan plantera ett träd så har man arbetsförmåga" så blir jag totalt förbannad. 

Man pratar om att isoleringen som många har nu i pandemitider är farligt. Man pratar om hur viktigt det är med livskvalitet.

Varför gäller inte detta för oss som lever i detta varje minut, varje timme, varje dag, varje vecka, varje månad - år in och år ut? 

Är det inte underbart om vi kan få göra något litet någon gång? Kan ni inte unna oss det? Utan att skrika "arbetsförmåga"? 

Det är nämligen inte varken ett synligt eller jämt tillstånd för oss alla. Ni ser inte de dåliga dagarna, då är vi helt osynliga. Och mig veterligen finns det inget arbete som skulle betala för att jag klarar att få sått några frön 3-4 gånger/år, eller klarar att skriva en text som denna någon gång var tredje månad, inte ens om jag skulle klara att skriva denna text i genomsnitt en gång per vecka skulle det vara intressant ur ett arbetsgivarperspektiv. 

Tro mig, jag skulle enormt gärna vilja arbeta. Ha en "mening" i livet. Ett sammanhang. Få utvecklas. Ha samtalsämnen att prata om. 

Men eftersom jag inte kan få det, klarar inte det. Så snälla kan ni försöka förstå att det lilla jag gör är för att ha någon som helst mening med livet. Få en liten gnutta glädje. Få någon livskvalitet alls.