Parallell värld samma hus

När man är så sjuk så att man inte kan göra någonting blir det så stor skillnad mot hur de andra lever.

De får input från den "riktiga" världen. Jag får bara från de korta stunder på sociala medier. Eller från vård och myndigheter och den verkligheten är inte rolig.

Alltså känner jag att vi inte enbart fysiskt växer ifrån varandra. Det som om vi lever parallellt med varandra och inte tillsammans.

Det känns som om man är i underläge i precis allt! Jag kan inte ens skrika, jag kan inte ens storma ut och slänga igen dörren om jag blir irriterad. Faktum är att jag inte klarar att bli förbannad, för det ger PEM med en gång.

Nu är jag helt beroende av en person som inte delar saker med mig. Jag får konsekvenserna av hans val men jag har inget att säga till om. Jag måste klara det ett parallellt liv innebär men inte med fördelarna av ett gemensamt. Jag klarar mig inte ekonomiskt nu, vilket också gör att jag känner mig "fast" i situationen.

Jag behöver så mycket tystnad och vila, vilket jag inte kan bestämma i detta parallella liv. Det skulle jag kunna bestämma över om jag var själv.

Frågan är om parallellt liv är bättre än ett ensamt liv.