Ensam

Min familj består av två vuxna och tre barn som vi har varannan vecka. Jag är en social person som alltid värdesatt och prioriterat stor familj och vänner. Har alltid varit aktiv och haft många beröringspunkter, i näringslivet samt förenings/hobbyverksamhet. Många vänner och ännu fler bekantskaper. Har alltid varit positiv, stöttande och förstående. Helt underbart!

Nu känner jag mig oftast väldigt ensam. Ensam i mina problem och frågeställningar, men även rent fysiskt ensam. Kan/vill inte tvinga folk att umgås med mig, istället för att göra något kul. Orkar inte vara glad och positiv vilket begränsar mig i sociala kretsar men även det rent fysiska. Gå promenader med en nära vän var vardagsmat förr. Idag klarar jag inte ens att mötas upp halvvägs, än mindre gå vidare någonstans. 

Idag tänkte jag att jag ville orka fira nationaldagen med min sambo. Orkade inte Slottsskogen med lång promenad samt mycket folk. Testade först Tjolahoms slott. Där var det barnaktiviteter och massa folk. Fast vi lyckades navigera fram till en parkering långt fram ser jag hur långt det är till aktiviteterna och hur lång väntan det skulle vara för att kunna komma in. Vi valde att åka därifrån. Till Kungsbacka, parkerade bilen (fick efter lite letande en parkeringsplats ganska nära), stod i glasskön och märker att nu håller jag på att gå sönder. Sambon fick köpa glass och jag ta plats. Sitter i ca 20 min innan jag känner att jag bara vill hem. Det har gått ca två timmar på utflykten och jag orkar inte mer. 

Han åker iväg själv och jag blir ensam. Igen. Vill ju oxå!