Rädd

Inte varje dag men varje gång jag är sämre så får jag en stark känsla av rädsla. 

Rädsla för vad som väntar. Rädsla över att förlora ännu mer. Rädsla över att inte klara mig igenom denna svacka/nedåtgång. Rädsla över att inte orka. Rädsla över att inte överleva denna gången.

När man knappt har överlevt perioder med så mycket hemska symptom så är man rädd för att återuppleva det igen. Tänk dig att du blir kidnappad och torterad. Så hemskt så att du känner att nu kommer du dö, nästan så att du önskar att du får dö så att du slipper ifrån det. Tänk dig då att du inte har enbart denna gången utan att det händer dig om och om igen. Oftast pga att någon inte förstår dina begränsningar och kör över dina satta gränser. Något du inte kan styra över. 

När man kommunicerar detta så är man "negativ", man har "slutat att hoppas" och/eller man "lever sin sjukdom". Det finns professionella som enbart vill "ge hopp" - så mycket så att de förfinar siffror för tillfrisknande, betonar att man kan bli bra/mycket bättre, mycket mer än några fakta visar. Det finns de som inte vet vad de skall säga och vad de skall tro på och i detta inte klarar ens att bekräfta de känslor man har utan försöker säga att det enbart är spöken/demoner och det kan inte vara så hemskt som jag berättar. Inget av detta hjälper mig.  

Istället som jag försöker beskriva att jag har upplevt det, om och om igen. JAG VET hur min kropp reagerar och JAG VET resultatet av denna hantering. Varför inte lyssna, varför inte ta min (icke obefogade) rädsla på allvar? Varför inte hjälpa mig både med att klara mina begränsningar och gränser men också att hantera de tider av kris och rädslan som kommer med det? Faktiskt hjälpa mig i min situation. Varför är detta helt omöjligt?

Är jag den enda som känner såhär?