Öppna dörrar

Livet pågår därute.

Livet som jag så starkt vill vara delaktig i.

Jag läser om de som befinner sig i liknande situationer. De som också är saknade och saknar. De som inte heller är deprimerade utan enbart oförmögna och det gör mig så arg.

Jag tänker mycket, har mycket tid. Tyvärr så är hjärnan ofta igång och vill, vill så mycket. Men som resten av min förstörda kropp så fungerar den inte. När jag tänker så sätter den stopp. 10-15 minuter kan jag få ibland men aldrig mer. Det enda som hjälper att få lugn i hjärnan är att ha någonting annat på så att min hjärna "fokuserar" på att ta in, istället för att ge ut. Men när jag tänker är det ofta på om jag kan göra något för att förbättra, för mig, för min familj och för mina barn (eller oftast i omvänd ordning).

Men varje gång smäller jag huvudet i väggar.

Varje gång möter jag motstånd.

Varje gång är det någonting mer jag måste kolla eller göra först. Om jag inte får ett rakt nej, vilket inte heller är ovanligt.

Jag orkar inte. Jag klarar inte att kämpa mer.

Tänk om det finns ett sätt att hjälpa oss, öppna de dörrar som finns. Leda oss fram till dörröppning och säga att jag har redan gjort allt, det enda du behöver göra är att ta detta lilla steg (eller sitta kvar i rullstolen så puttar jag dig igenom).

Vilken dröm.