Acceptera eller Ge upp

Här omdagen läste jag om en som hade accepterat men inte gett upp. Detta känner jag att jag inte fattar skillnaden på.  Och att detta är en viktig del i mitt arbete i att klara av min situation.

Om jag accepterar läget just nu är det som att jag skall godkänna att det alltid kommer att vara såhär. Att jag aldrig kommer kunna komma ut genom dörren som just nu innebär en barriär mellan mig och resten av världen. Att jag aldrig mer kan gå på en picknick, aldrig umgås med folk, aldrig se mina barn ta examen eller konfirmera sig eller än värre gifta sig. Att inte kunna vara där och stötta barnen i deras livsbeslut.

Att acceptera att jag har så ont som jag har varje dag, som ett straff för någonting jag inte vet vad jag gjort. Att acceptera att jag inte får i mig mat, mer än som mest två gånger om dagen. Att acceptera att min hjärna inte är med mig. Det är för mig att ge upp.

Tvärtom att ha kvar hoppet, följa forskning ned spänning, söka tillskott eller dieter som skulle kunna få mig att må bättre det är att inte ge upp enligt mig. Detta innebär också att jag inte accepterar hur jag har det idag.  Detta SKALL inte vara mitt tillstånd framåt. Se om det finns läkare som kan ta andra prover, hitta alternativa mediciner, eller hitta sätt att komma vidare med FK för att ge mig en drägligare livskvalitet.

Jag pendlar mellan dessa två tillstånd.

Andra kan särskilja dessa två ord och acceptera dagen med sjukdomen utan att ge upp.  Detta måste jag lära mig tänker jag.