Känslomässigt utmattad

Jag är känslomässigt helt slut. Utmattad. Ända in i märgen.

Jag känner att allt går emot mig och att jag inte klarar en enda liten sak till. Den där kända droppen som får bägaren att rinna över droppar konstant hos mig. Taket skyddar inte längre.

Jag börjar gråta över att tappa en gaffel på golvet eller att jag tycker att någon har skrivit något som inte var så positivt på facebook.

Vad hände med den där hårdhudade och positiva människan som fanns för bara något år sedan?

Jag gråter, jag skäller, jag biter av andrahuvudet utan att de förtjänar det. Jag beter mig som en idiot. Och sedan blir jag naturligtvis ännu mer ledsen för att jag förutom att jag inte klarar av mig själv så har jag även sårat en annan människa. Ofta någon som står mig nära och som jag älskar!

Hur skall jag göra för att bli hel, åtminstone känslomässigt? Jag vet att kroppen är kass, har börjat förstå det, alltså riktigt förstå. Att ha accepterat det är nog att dra det lite för långt men jag inser i alla fall att jag har stora begränsningar.

Men psyket? Hur gör man för att komma ikapp. Hur gör jag för att inte bli besviken, inte slå sönder mig varje gång jag gör ett fel? Hur gör jag för att inte skada mina älsklingar? De gör sitt bästa, det vet jag. Och de har ju också fått förändrade förutsättningar pga mig.

Jag tror att jag behöver både utlopp för mina känslor, det vill säga få skrika när saker går fel. Få tillåtelse att gråta, även när andra ser det. Visa att jag hatar hur det har blivit och hur jag är idag. Kanske tom lägga mig ner och ge upp, bara för en stund.

Men också lite ro i felandet. Kan jag inte få en enda dag där inget går fel, så att jag kan få hinna läka lite? Att få känna lite positivitet...