Fågeln Jessika

Idag tittade jag på fåglarna och drömde mig tillbaka till när jag var yngre. Då flög jag! Jag flög, jag lyfte och gled med vinden. Kände mig fri. Kände den varma vinden mot min kropp. Solen sken, men gjorde den inte det just där jag var, flög jag vidare eller upp över molnen bara för att känna de värmande strålarna.

Idag flyger jag, men jag måste hela tiden flaxa, blir så trött. Känns som motvind hela tiden! Orkar väldigt sällan flyga till solen och när jag för det njuter jag några sekunder innan jag störtdyker igen. Oftast stannar jag på marken. I skuggan. Vågar inte drömma om solen, vet inte om jag får känna den igen. Räcker det att bara vara? Frågan är: Om man släpper alla drömmar, kommer man då att dö ut, långsamt?